kampalaeskapader.blogg.se

Att åka på semester och få lära känna ett främmande land är sjukt spännande och som turist känns kulturkrockarna för det mesta både komiska och lärorika. Den här gången har vi dock taget steget ett snäpp djupare in i den främmande kultur vi åkt till. Vi har fått uppleva den ur ett studentperspektiv, vilket har visat sig bli en HELT annan upplevelse än den vanliga backpackerrundan. I mer än sju veckor har vi nu varit här i Uganda, en tid som vi har spenderat med att gråta, skratta och framför allt slita vårt STACKARS hår över alla missförstånden och oklarheterna som vi ständigt stöter på.

 

 

Om vi ska sammanfatta vår upplevelse av detta land med ett ord skulle det bli: OKLART. Allt är oklart. Jämt. Ingenting bestäms i förväg här, vilket betyder att beslut fattas i sista sekund och blodtrycket på oss planeringsfreaks till svenskar skjuts i höjden när vi dagen innan någonting ska hända fortfarande inte har en aning om när, var eller hur det kommer bli. Att på måndag morgon mötas av ett ”hoppsan, schemat är inte klart, kom tillbaka imorgon” är inget konstigt här, och när vi ställer frågor om någonting som ska hända om några dagar får vi bara otydbara blickar till svar. Som om frågan var helt befängd.

 

 

Trots detta oplanerade, ostrukturerade och till synes väldigt spontana system så är byråkratin ändå livsviktig här. Allting verkar hänga på att papper ska stämplas eller prydas med någon viktig persons signatur. Vi har under vår tid på sjukhuset spenderat flertalet timmar på olika kontor, väntandes på dessa godkännanden och handskakningar med diverse betydelsefulla människor vi behövt presentera oss för. Varje kontorsbesök har bestått av samma ritual. Vi blir invisade på någon persons rum, blir ombedda att sitta ner och vänta. Sissådär 45 minuter senare när personen har pratat färdigt i telefonen, ätit upp sina nötter eller vad det nu är hen håller på med får vi presentera oss och småprata lite. Oftast förstår vi aldrig vem denna viktiga person är eller vilken roll hen spelar för vår vistelse här, och om vi någon gång ställt frågan tittar de bara på oss och skrattar. Två timmar senare kommer vi därifrån med något stämplat eller signerat papper som ingen person i hela världen kommer bry sig om att titta på.

 

 

Något som är väldigt annorlunda är också att som student på ett svenskt universitet ses vi som vuxna människor som själva tar ansvar för vår utbildning. Ingen av våra lärare hänger över våra axlar och ser till så att vi sköter oss och gör vad vi ska. De tar för givet att vi är där för att vi vill, och om vi inte gör det vi ska är det inte deras problem. Här känns det plötsligt som att vara tillbaka i grundskolan igen. De ansvariga verkar ta för givet precis tvärtom – att vi är lata och vill jobba sfrå lite som möjligt, de verkar se det som sitt ansvar att vi gör det vi ska och hierarkin mellan lärare och student är extremt påtaglig.

 

 

Här i Uganda har vi också lärt oss att ett löfte är till för att brytas! För oss svenskar är det otroligt svårt att förstå. Här tycks människor lova saker hit och dit men i slutändan så skjuts det upp och försenas. Jämt. Det spelar ingen roll om den som lovar någonting VET att löftet inte kommer infrias. Det anses ändå artigare att säga att ”absolut,självklart kommer jag i tid till mötet kl 15” hellre än att från början erkänna att ”tyvärr, men jag kommer bli försenad. Kan vi ses 16 istället?”. Senaste tiden har vi kämpat mot diverse impulser att explodera av otålighet. Vi har väntat på att få vår projektplan godkänd, stämplad och signerad av någon oklar person som varit sjukskriven i hundra år. I måndags fick vi ÄNTLIGEN detta efterlängtade papper och vi har sedan dess intervjuat ett gäng sjuksköterskor på kardiologen. Det är också en historia i sig som vi får berätta om en annan gång. Hur som helst. Intervjuer avklarade. Nationell examenstenta avklarad på svettigt kontor med öppen dörr och folk som gapade och skrek utanför. Uganda style! NU. Drar vi på SAFARI!!!!!