0 Läs mer >>
Hej! Nu tänker många av er kanske "Men vad göööör hon!? De är ju på safaaaari!?" och på det kan jag svara JAPP! Hon sitter i bilen och snickrar ihop detta på sin lille surfplatta! Utanför fönstret öser regnet ner och vi har ett par timmar kvar tills vi når nästa destination, förhoppningsvis innan solnedgången.. Eftersom regnet döljer den annars fantastiska utsikten av berg, bananer och byar och "familjen" pausar i diskussionerna och umgänget en liten stund, så tänkte jag att jag tar tillfället i akt och skriver lite om hur vi har det.. 
 
 
MEN först några ord om hur senaste veckan varit! Vi har äntligen fått vårt etiska tillstånd samt intervjuat 8 sjuksköterskor som var oväntat privata och mer ville prata om rutiner än om känslor.. Men intervjuerna är iaf gjorda och sen dess har vi shoppat, ätit ute på tok för mkt (pga billigt+lata), 90-talsfestat till 7.30 på morgonen, druckit vin på mitt lilla yogaställe (en gräsplätt med utsikt över solnedgången), firat lille födelsedags-Till (som jag även klippte håret på tidigare i veckan! Blev superbra!), avskedsfestat allas vår favo-Aaron.. Ville först välja en höjdpunkt men det gick bara inte.. Det har varit en underbar vecka! (Med undantag för en elak allergisk reaktion som stoppades tackvare hjälten Brad. Jag lever än! Slutet gott allting gott :)) 
 
 
Vi har det (fortfarande och kanske t.o.m. ÄNNU mer än innan) heeelt fantastiskt!! Om några av er ej visste, så är vi alltså på safari tillsammans med två av våra bästa housemates, som vi hängt med från första dagen i Uganda; blivande läkaren Sofia och matematikern tillika fågelskådaren Måns. Vi är bara inne på dag 2 men har redan hunnit se massor med djur och natur! Safari-euforin ser ut ungefär såhär: Glädjetårar, trafikpanik och chipsätande blandas med "ÅH TITTA DÄR!" . I ena sekunden står vi upp i bilen (höjbart tak), i andra sekunden står vi ute på nåt fält och kikar på färgglada fåglar i kikare, och i nästa sitter vi i en båt tillsammans med inspirerande expats och håller tummarna för att någon av flodhästarna ska gapa eller att en krokodil ska krypa upp på land så det går att fånga skönheten på bild.. Vi har kört runt på vägar som i princip varit för smala och gropiga för att ens cykla på, vi har svettats och frusit, ätit äcklig och god mat.. Vi har lyssnat på djur om natten, diskuterat livet, druckit kaffe och framförallt: NJUTIT!
 
 
Här är lite foton från våra första dagar, fler kommer säkerligen senare under denna resa, som skall pågå i 11 dagar till! Kram från oss <3
 
"Liten" Pumba betade några meter bort imorse när vi väntade på båten. Där fanns även massor med silkesapor och en bit bort babianer som dock ej gick att få på bild eftersom de vägrade sitta still..
  
 
Morgoonstund har guld i mund! 
 
 
Krokodilbäbis
 
 Såhär "breda" är vägarna emellanåt.. Märk väl att vi åker i en enorm safaribil som är bredare än en vanlig bil..  Magi(och skicklighet från förarens sida) att det funkar!
 
 
 Mina favoriter - zebrorna <3 
  
Imorgon ska vi kika på berg och vulkaner vid gränsen till Rwanda och DR Congo!
Ha det så fint där hemma! Idag lyssnade jag och Sofia på gläns över sjö och strand i safaribilen, juletider är på g även här borta med andra ord :) Kram från lilla K
 

Safari

0 Läs mer >>
Att åka på semester och få lära känna ett främmande land är sjukt spännande och som turist känns kulturkrockarna för det mesta både komiska och lärorika. Den här gången har vi dock taget steget ett snäpp djupare in i den främmande kultur vi åkt till. Vi har fått uppleva den ur ett studentperspektiv, vilket har visat sig bli en HELT annan upplevelse än den vanliga backpackerrundan. I mer än sju veckor har vi nu varit här i Uganda, en tid som vi har spenderat med att gråta, skratta och framför allt slita vårt STACKARS hår över alla missförstånden och oklarheterna som vi ständigt stöter på.
 
 
Om vi ska sammanfatta vår upplevelse av detta land med ett ord skulle det bli: OKLART. Allt är oklart. Jämt. Ingenting bestäms i förväg här, vilket betyder att beslut fattas i sista sekund och blodtrycket på oss planeringsfreaks till svenskar skjuts i höjden när vi dagen innan någonting ska hända fortfarande inte har en aning om när, var eller hur det kommer bli. Att på måndag morgon mötas av ett ”hoppsan, schemat är inte klart, kom tillbaka imorgon” är inget konstigt här, och när vi ställer frågor om någonting som ska hända om några dagar får vi bara otydbara blickar till svar. Som om frågan var helt befängd.
 
 
Trots detta oplanerade, ostrukturerade och till synes väldigt spontana system så är byråkratin ändå livsviktig här. Allting verkar hänga på att papper ska stämplas eller prydas med någon viktig persons signatur. Vi har under vår tid på sjukhuset spenderat flertalet timmar på olika kontor, väntandes på dessa godkännanden och handskakningar med diverse betydelsefulla människor vi behövt presentera oss för. Varje kontorsbesök har bestått av samma ritual. Vi blir invisade på någon persons rum, blir ombedda att sitta ner och vänta. Sissådär 45 minuter senare när personen har pratat färdigt i telefonen, ätit upp sina nötter eller vad det nu är hen håller på med får vi presentera oss och småprata lite. Oftast förstår vi aldrig vem denna viktiga person är eller vilken roll hen spelar för vår vistelse här, och om vi någon gång ställt frågan tittar de bara på oss och skrattar. Två timmar senare kommer vi därifrån med något stämplat eller signerat papper som ingen person i hela världen kommer bry sig om att titta på.
 
 
Något som är väldigt annorlunda är också att som student på ett svenskt universitet ses vi som vuxna människor som själva tar ansvar för vår utbildning. Ingen av våra lärare hänger över våra axlar och ser till så att vi sköter oss och gör vad vi ska. De tar för givet att vi är där för att vi vill, och om vi inte gör det vi ska är det inte deras problem. Här känns det plötsligt som att vara tillbaka i grundskolan igen. De ansvariga verkar ta för givet precis tvärtom – att vi är lata och vill jobba sfrå lite som möjligt, de verkar se det som sitt ansvar att vi gör det vi ska och hierarkin mellan lärare och student är extremt påtaglig.
 
 
Här i Uganda har vi också lärt oss att ett löfte är till för att brytas! För oss svenskar är det otroligt svårt att förstå. Här tycks människor lova saker hit och dit men i slutändan så skjuts det upp och försenas. Jämt. Det spelar ingen roll om den som lovar någonting VET att löftet inte kommer infrias. Det anses ändå artigare att säga att ”absolut,självklart kommer jag i tid till mötet kl 15” hellre än att från början erkänna att ”tyvärr, men jag kommer bli försenad. Kan vi ses 16 istället?”. Senaste tiden har vi kämpat mot diverse impulser att explodera av otålighet. Vi har väntat på att få vår projektplan godkänd, stämplad och signerad av någon oklar person som varit sjukskriven i hundra år. I måndags fick vi ÄNTLIGEN detta efterlängtade papper och vi har sedan dess intervjuat ett gäng sjuksköterskor på kardiologen. Det är också en historia i sig som vi får berätta om en annan gång. Hur som helst. Intervjuer avklarade. Nationell examenstenta avklarad på svettigt kontor med öppen dörr och folk som gapade och skrek utanför. Uganda style! NU. Drar vi på SAFARI!!!!!

Oklarheter och kultur...

0 Läs mer >>
Hej! Jag, Kristin, har inte skrivit pa lange eftersom jag varit sjuk. Ni som foljt mig pa facebook vet det mesta om det och framforallt vet ni att jag ar fantastiskt, oerhort, underbart FRISK nu. Wohooo! Salmonella ar inget jag onskar ens min varsta fiende och vi har haft var fair share of kulturkrockar i samband med bade sjukdom och sjukhusbesok.. Sa jag tankte skriva lite om vara upplevelser vad galler kulturkrockar och missforstand. 
 
Jag vill bara borja med att poangtera att ingenting jag skriver ar generellt pa nagot satt och vi ar helt emot att dra folk over en kam. Detta ar bara upplevelser som VI och de vi bor med har varit med om, just denna hosten, i vart campus/praktiksjukhus/del av staden osv..
Och anledningen till att det ej finns a med prickar osv i denna text, och saledes kan vara lite knepigt att lasa den ar att jag har tappat min dator (ja, den sprillans nya..) i golvet sa att den gick sonder och skriver nu pa en lanad dator av ett stycke fantastisk Charlotte.
 
Det forsta vi markte av var att manga inte sager JA, nar de menar ja. Ett vedertaget satt att uttrycka ett ja verkar vara att hoja pa ogonbrynen lite snabbt medans en kollar nerat och vickar huvudet lite lite bakat. Ibland marks inte denna rorelse for blotta ogat utan en undrar da om en har fatt ett svar eller inte. Nu, nar vi antligen skaffat lite (fantastiska) ugandiska vanner har vi pratat om detta och det verkar som att far en inte ett NEJ till svar, sa ar det ungefar per automatik ett ja.. Detta har forstas orsakat en del missforstand! 
 
Over till nasta fenomen. The what. Att ha forelasning i Uganda, eller bara att beratta om nagonting, som Ugandier, innehaller x antal "the what". Nu sitter ni forstas som pa nalar och undrar VADAAA THE WHAT! Jo horrni.. Nar en ugandisk professor tex berattar om nagot kan det lata sahar: "if some patient comes in to what? the ER and faints it might be good to check the what? the pulse." och nar nagon ugandier berattar nagot kan det lata sahar "today i was at the what? the market" osv osv. Det ar ingen paus mellan "fragan" och "svaret" och det ar inte meningen att en ska flika in med ett svar.. 
 
Den sista saken jag tankte ta upp idag ar Kale och Sorry.. Kale betyder "Ja, OK" typ. Nar en sager God morgon, God dag, Hej, Hejda, Tack, Varsagod osv.. Sa far en inte sallan ett Kale till svar. Att svara Kale pa ett Hej kan ju tyckas konstigt eftersom det betyder OK, men det ar ganska vanligt.
Ett annat fenomen ar att de sager Sorry hela tiden, inte for att be om ursakt utan for att beklaga saker. Typ om jag slar i foten i nagot (hander ganska ofta, pga klantig) sager de "I'm sorry". Eftersom det pa "vanlig engelska" indikerar att personen som sager sorry sjalv orsakat skadan var det konstigt de forsta gangerna, eftersom att en ville liksom saga "No, no it wasn't your fault." Men det betyder det ju inte, utan det ar bara ett satt att beklaga det som intraffat.
Saaa om du tex skulle beratta att nagon har dott, och far ett "i'm sorry" till svar, sa betyder det ICKE att personen som sager det ar ansvarig for det intraffade. Kan vara bra att veta ;) 
 
Mer om diverse kommunikationsproblem, sjukhussystem, hierarkier och Ugandiernas besatthet av stamplar, brev och kontor, kommer dyka upp pa denna blogg sa smaningom. Eftersom jag just fatt denna dator blir det tyvarr inga foton denna gang!
Ha det fint dar hemma! Vi lever och frodas, oroa er icke for oss. Kommunikationssvarigheterna till trots verkar vart etiska tillstand antligen vara pa gang, sa snart satter vi igang med vart projekt! 
 
To be continued.. 

Kommunikation(sproble...

1 Läs mer >>

Vår tredje praktikvecka spenderade vi alltså inom psykiatrin. På Mulago Hospital finns en avdelning för inneliggande psykiatriska patienter, men oftast är den ganska tom då de flesta som behöver slutenvård skickas till ett stort psykiatriskt sjukhus i en annan del av Kampala. Vi fick därför vara på Mulagos psykiatriska öppenvårdsavdelning dit patienterna kommer hemifrån för bedömning.

 

Rummet där läkarsamtalen ägde rum var litet, smutsigt och otrivsamt. Dörren ut till korridoren stod vidöppen under hela dagen och förbipasserande patienter och anhöriga kikade nyfiket in i rummet titt som tätt. Det var inga som helst problem för dem att stå utanför och lyssna på exakt allt som sades. Personal kom också ständigt in och avbröt samtalen för att växla några ord med läkaren eller hämta någon journal från den sönderfallande pappershögen på skrivbordet. Då och då svarade läkaren helt nonchalant i telefonen. Ett oavbrutet borrande från ett närliggande rum störde också samtalen under hela förmiddagen. Jag och Kristin försökte vid några tillfällen stänga igen dörren ut till korridoren men den gled genast upp igen. Här fanns inte plats för avskildhet.

 

Patienterna har nästan alltid någon anhörig med sig som inte sällan för deras talan. En patient vi träffade var en medelålders man som kom dit med sin syster. Hon berättade på engelska om sin brors depression, förlorade livsglädje, fattigdom, alkoholberoende och familjeproblem. Det var en tragisk historia, men det sorgligaste av allt var det faktum att patienten själv under hela samtalet knappt fick en syl i vädret. Vid flera tillfällen försökte han säga någonting på ett språk som inte var engelska, men ingen så mycket som tittade på honom. Jag lyckades inte begripa om läkaren inte kunde kommunicera med honom på grund av språket, men hon gjorde heller inget försök att prata med honom via systern. Endast vid ett tillfälle vände sig läkaren till sin patient och ställde en fråga. ”How can you give up your life when you have such a good sister taking care of you?” Jag tror att mannen förstod frågan. Han sänkte blicken och ryckte lätt på axlarna. Skuldbelagd. När han lämnade den lilla mottagningen en stund senare fick han med sig en remiss till alkoholavvänjningskliniken.

 

Sista dagen på praktiken spenderade vi på Butabika Hospital, det stora psykiatrisjukhuset dit till och med patienter från andra närliggande länder remitteras. Det såg fint ut på utsidan och våra förhoppningar om att hitta något välfungerande var höga. Detta är huvudbyggnaden man möts av när man först kör in på området.

 

 
 
 
Vi fick spendera dagen på någon form av psykiatrisk vårdavdelning för kvinnor som dels tar emot akut inkommande patienter men också vårdar inneliggande patienter längre perioder. En kvinna vi träffade hade varit på avdelningen i tre år. Avdelningen består av ett hus med inhägnad utegård där patienterna får vara hur mycket de vill. Deras sovsal bestod av ett stort rum fyllt med tätt packade sängar. I dessa låg fläckiga skumgummimadrasser utan lakan. Stanken som slog emot oss när vi närmade oss salen var obeskrivlig.

 

Vi var säkert tio studenter som fick sitta med när två läkare och några sjuksköterskor samtalade med dels nyanlända kvinnor men också redan inneliggande patienter som skulle utvärderas. Precis som på Mulago fanns ingen tillstymmelse till sekretess och enskildhet då vidöppna fönster på båda sidor av rummet där patientsamtalen äger rum vetter ut mot gården där patienterna vistas. De stannade oavbrutet till i fönsteröppningarna och lyssnade på samtalen, vinkade till oss och ropade ”mzungos!”. Då och då mitt under patientsamtalen öppnades dörren och oroliga, vilsna och ångestfyllda kvinnor kom in i rummet. Någon satte sig med tom blick vid bordet och en annan sjönk gråtande ner på golvet. Flera sträckte fram händerna mot oss västerlänningar och bad om pengar. Sjuksköterskorna som deltog i patientsamtalen fick resa sig många, många gånger under förmiddagen och följa dessa kvinnor ut ur rummet.

 

Vi fick möta den ena tragiska livshistorian efter den andra. Även om diagnoserna som kvinnorna har är psykiatriska så känns det ändå som att många av dessa patienters problem bottnar i fattigdom och sociala problem. Att kunna lösa dessa med lite medicin känns nästan skrattretande, och tyvärr är läkemedel den enda behandling som erbjuds. På vår fråga om patienterna får tillgång till någon slags terapi eller annan behandling svarade läkarna nej.

 

Vid lunchtid tröttnade jag och Kristin på att bara sitta still och observera. Vi frågade om vi fick hjälpa till ute på avdelningen istället. En stund senare stod vi med varsin gigantisk tunna och slevade upp en vit, slemmig vällingsliknande substans som skulle föreställa gröt på patienternas tallrikar. Kvinnorna flockades kring oss, de nästan slogs för att komma fram och om vi råkade ge någon av dem för lite på tallriken var de inte sena att säga ifrån. Vid ett tillfälle såg jag en manlig vakt slå till en av kvinnorna ganska ordentligt över axeln. Hon hade försökt gå före i kön.

 

Dagarna inom psykiatrin har verkligen satt sig på näthinnan. Patientsalen med de fläckiga madrasserna. Magra kvinnor i trasiga kläder som desperat sträcker fram händerna efter pengar. Kvinnor som sitter halvnakna i regnet ute på gården, skriker och gråter, sjunger eller ber. Kvinnor som blir slagna för att de hungrar efter världshistoriens mest motbjudande portion gröt. Den synen glömmer vi nog aldrig.

 

Ida

Psykiatripraktiken

1 Läs mer >>
Hemma i Uppsala bor jag i Triangeln, ett av stadens största studentområden. Visst kan det vara högljutt där många kvällar, speciellt på helgerna, och det händer inte alltför sällan att jag legat vaken och inte kunnat sova för att Backstreet Boys har spelats på högsta volym i lägenheten bredvid eller ett gäng onyktra studenter stått och haft gapiga diskussioner om valet 2014 utanför mitt fönster. Men en sak kan man ändå lita på - att när det är söndag morgon i Triangeln, då får man åtminstone sova ut! Vi tackar tentastressen, bakfylleångesten, livskrisen och Netflix för att varenda liten student av olika anledningar ligger nerbäddad i sin säng till MINST klockan 11.00 på förmiddagen. Det är den oskrivna regeln - ingen sätter på hög musik, sjunger, dammsuger eller väsnas på annat sätt. Söndagsmorgnar är heliga.
 
Här. I ett studentområde på Makerere University i Kampala, är varje söndag morgon också helig. I en HELT annan bemärkelse. På området finns flertalet kyrkor och åtminstone en moské, och att studenterna skulle ligga nerbäddade i sina sängar på söndagsmorgnarna finns inte på kartan. Antingen vet de inte vad söndagsångest är, eller också botar de den med någonting helt annat än tv-serier, onlinepizza och duntäcken. Här stigs det upp i ottan, och iklädda de finaste mest färgglada och glänsande festkläderna vallfärdas det till universitetsområdets alla kyrkor - hela dagen. Här har varje kyrka säkert minst tre olika mässor varje söndag, och gospelsång hörs över området HELA dagen. Är det en sak som är säker, så är det att söndagsmorgnar inte betyder sovmorgon på Makerere campusområde! Här i Edge house vaknar vi så tidigt som 5.00 av gospelsången som sedan fortsätter hela morgonen och resten av dagen. Sen sitter vi här på verandan med våra kaffekoppar; outsövda och tycker synd om oss själva.
 
Om man några timmar senare möter en ugandier frågar de inte OM man har varit på mässan idag, utan VILKEN. På samma sätt frågar de inte OM man är religiös, utan VILKEN religion man tillhör. Här är tron självklar på ett sätt som jag nog aldrig har upplevt tidigare. Lika självklar som den heliga tystnaden på söndagsmorgnarna är i Uppsalas studentområden! Som Sofia sa, lite lätt bitter, imorse när vi satt på verandan och försökte vakna till ljudet av gospel blandat med åskväder, fågelläten och den lilla trädgårdsapans prassel i buskarna. Vi får nog helt enkelt ta seden dit vi kommer och börja gå upp klockan fem för att sjunga gospel på söndagarna. Verkar inte finnas något annat sätt att ta sig igenom dessa morgnar på... 
 
Får se hur det blir med den saken. Vi återkommer med uppdatering nästa söndag. Kanske har vi då konverterat från lata, söndagströtta studenter till inbitna, morgonpigga gospelfantaster?
 
Ida
 
 
 
I brist på morgonbilder kommer här en kvällsbild istället. Maraboustork flyger över Kampala i regnbågsljuset!
 

Söndagsmorgnar på cam...

0 Läs mer >>
Hej igen! Nu har vi legat på latsidan alldeles för länge med den här bloggen känner jag. En hel vecka sedan sist och mycket har såklart hänt!

Förra helgen hittade vi ÄNTLIGEN den omtalade indiska restaurangen och puben Club 5 här på campus. Alla våra house mates har pratat om detta ställe typ dagligen sedan vi kom hit, men vi har aldrig lyckats fatta vad som menas med den där ”häcken vi ska gå igenom” för att ta oss dit. Nu kan vi checka av den biten på to-do-listan!

Dagen därpå tog vi oss till ”old taxi park” här i Kampala för att hitta en så kallad matatu, en sorts taxibuss, som kunde ta oss till grannstaden Entebbe. Taxiparken är ett fullständigt KAOS, vi stod på en höjd ovanför och såg ut över myllret av exakt likadana bilar som trängdes huller om buller utan några som helst skyltar och hade inte så lite svårt att begripa hur det här bussystemet faktiskt fungerade. Men vi tog ett varsitt djupt andetag och begav oss in i virrvarret, chaufförerna pekade och gestikulerade mot den del av parken dit vi skulle för att komma till Entebbe. Och mycket riktigt – fram kom vi! Entebbe är en liten stad inte så långt från Kampala, fint beläget precis bredvid Victoriasjön. Vi längtade efter natur, lugn och välbehövlig paus från avgaser!! Vi fick erfara detta och liiiiite mer:

  • Har konstaterat att ugandier INTE förstår sig på kartor, men att de helst inte vill erkänna detta utan svarar väääääldigt svävande på frågan om de kan visa på kartan var vi är.
  • I princip blivit friade till av en väldigt extrovert man på en restaurang
  • Promenerat på mysiga vägar och tittat på människor
  • Haft världens största insekt/kackerlacksliknande monster krypandes på kroppen (IDA, och JA! Jag behöll lugnet)
  • Blivit väskryckt och förlorat diverse ägodelar som låg i den, typ iPhone (också IDA. Dock oklart om jag behöll lugnet…)
  • Ätit en väldigt mysig lunch på stranden vid Victoriasjön
 
Summa summarum: Välbehövlig paus från storstadslivet där vi i efterhand kan konstatera att Entebbe är en trevlig liten stad som starkt borde överväga att skaffa gatubelysning. Jag hoppas innehållet i min väska har kommit till nytta någonstans!

 

Denna veckan har vi praktiserat på psykiatrin. Mer om detta i ett annat inlägg. I onsdags tog vi dock en paus från den vanliga praktiken och begav oss till Namuwongo, ett av de fattigaste områdena i Kampala. Vi besökte en HIV-klinik där som stöds av organisationen ”Keep a Child Alive”, grundad av Alicia Keys (se www.keepachildalive.org). 98 % av patienterna på denna Alive Clinic är HIV-patienter men arbetet som bedrivs påminner lite om en vårdcentral dit människorna även kommer med alla möjliga besvär som hosta, feber osv. De jobbar även med socialt stöd på olika sätt. Vi fick exempelvis under förmiddagen hjälpa till att dela ut bönor, ris, socker, olja och vattenrengöring – något som görs en gång i månaden till de fattigaste familjerna. Det var ett ganska tungt arbete att bära säckarna med mat och vi blev såklart extra stärkta när Anders, den enda killen i sällskapet, fick höra x antal gånger att ”we are so lucky to have such a strong man here today” medan vi tjejer knappt fick ett tack…

 

Jajamen, här sliter vi systrar!

 

Medan doktor Anders chillar lite, väger upp en och annan påse med socker och tar emot beröm:
 
 
 
Och detta är bara hälften...
 
 
 
Vi fick också sitta med läkaren på några patientmöten, besöka det lilla laboratoriet där provsvar analyseras samt hjälpa till på den farmakologiska avdelningen. Jag fick assisterna en apotekare genom att ropa upp patienterna i en lucka, förse de med läkemedel för tre månader framöver och se till så att de hade koll på hur de skulle ta sina mediciner. Jag skulle nog vilja påstå att det inte gick så bra. Diverse språkförbistringar gjorde det hela lite komplicerat och Elin som satt bredvid och sorterade tabletter i påsar fnissade gott åt mina tappra försök att kunna tyda bokstäverna i journalerna och sedan uttala patienternas namn högt och tydligt genom luckan…
 
 
Välförtjänt ananaspaus på gatan!
 
 
På kliniken finns även några patientsalar som vid behov används när någon anses behöva läggas in för vård. Riktigt lyxigt!
 
 
Det var en spännande dag och väldigt roligt att se en så pass välordnad organisation här i Uganda. Kanske inte med svenska mått mätt, men i jämförelse med Mulago hospital var detta rena lyxkliniken. Journaler i datorn, välordnade pappersjournaler som inte höll på att falla samman, någorlunda rena lokaler och trevlig personal. Dock väääldigt mycket att göra, speciellt de dagar då maten delas ut eftersom alla patienterna passar på att besöka läkaren samt hämta ut sina läkemedel då. Nog för att ugandierna äter lunch väldigt sent i jämförelse med oss svenskar, men när vi åkte hem och den ansvariga doktorn gick på lunch kl 15.30 måste nog till och med han ha tyckt att det var lite väl i senaste laget...
 
Ida

Entebbeweekend och be...

0 Läs mer >>
Idag var vi och "firade" Ugandan Independence Day. Presidenten hade tal, och likaså Kenyas, Sydsudans, Tanzanias presidenter som är här på besök. Det var massvis med militärer som marscherade på ett enormt fält och under talen stod de uppradade mitt i solen, oklart i hur många timmar, men många.. Vissa av dem svimmade/trillade ihop varpå de bars ut på bårar. Det var hur mycket folk som helst och massvis med poliser med sina enorma vapen som vaktade hela området. Vi gick dit endast för att vi var nyfikna på vad som händer i Kampala på Independence day, det händer ju bara en gång om året. Landet fyller 52 år idag. 
 
När vi kämpat oss in på området (genom säkerhetskontrollen som var ytterst oklar och ickesäker.. men de spritade iaf våra händer!) blev vi plötsligt ofrivilligt runteskorterade av en man som hävdade sig jobba tillsammans med presidenten. Han ville visa firandet för oss "mzungos" och tog oss förbi vakter och avspärrningar (obs hela tiden FRAMFÖR alla andra som stod och ville se..).. Han insisterade även på att vi skulle sitta på några platser där det uppenbarligen redan satt några (var väskor på stolarna).. Det kändes hemskt, vi skämdes. Nån snubbe sa halvt på skoj halvt allvarligt att "you come to celebrate but you colonized our country".  Har nog aldrig känt mig så obekväm!
 En bakom oss i publiken skickade oss en pappersflagga att vifta med, som vi upptäckte efter en stund att han skrivit på, och frågat om våra emailadresser så att vi kunde bli kompisar. När vi inte skickade tillbaka den skickade han en till som det stod "please, reply" på.. Han frågade Sofia senare varför vi inte hade svarat och frågade om han kunde få hennes nummer så att han kunde ringa oss och hänga med oss (vi hade inte bytt ett ord med människan..). Det var långt ifrån första gången folk närmat sig pga vår hudfärg.
 
Ständigt hälsar folk på oss, söker ögonkontakt, frågar hur vi mår, säger "you're welcome!" (får gåshud av trevligheten! tänk om vi kunde välkomna nyanlända på samma sätt i sverige!?) och då och då springer små barn fram och kramar våra ben, medans tonåringarna av nån anledning hugger tag i våra armar, det är som att de måste känna på vår hud av nån anledning.. Iförrigår när vi var och käkade på ett lokalt hak sa servitrisen "I wish I had friends like you guys" varpå vi kände att allt blev väldigt stelt. Vad svarar en på sånt? Jaha okej ja men då blir vi väl kompisar då, eftersom du uppenbarligen vill ha vita kompisar.. Kompisar till Shafiq hade sagt att de inte vet om de kan umgås med honom längre, då han skaffat "mzungo"-kompisar = blivit för "stor" för dem... En liten flicka sa "you're very smart" när vi promenerade från eid-firandet förra helgen. Shafiqs syster förklarade att många ugandier tror att de måste ge komplimanger till mzungos, förstod inte riktigt varför..  
 
Det är mycket känslor att bearbeta och mycket att ta in. Inte konstigt att sömnbehovet ökat markant de senaste veckorna, och det finns nog fler anledningar än malaria-pillrena till att drömmarna är så livliga att en är helt slut när en vaknar.. Det är mycket, men det är bra. Det är fint. Tänk vad lyckligt lottade vi är som får uppleva så många aspekter av ett land, medans vi pluggar. Jag är SÅ lycklig över att jag är här. Just nu. Att jag får vara, uppleva, utvecklas och njuta av allt som händer här, en resa som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Vi hörs snart igen! 
 
Sofia smygfotade på ett icke-charmigt avstånd. (#Sneakygal2014) 
 
För en som ev undrar: japp. Han hade hatten på sig under talet, som btw 
varade så länge att tre pers ur militärstyrkan hann svimma i solen.. Hejråå!
 

Mzungo på nationaldag...

1 Läs mer >>
Ny vecka, ny praktikplats – denna gången på kardiologi- och lungavdelningen. Första dagen på avdelningen blev något av en chock för oss då det var en ganska annorlunda upplevelse jämfört med vad vi såg på nutrition unit förra veckan. Avdelningen är enorm. Den utgörs av flera stora salar där patienter, anhöriga och personal trängs huller om buller – överallt. Att kliva in i en av dessa salar ger en känsla av att helt plötsligt befinna sig mitt i en krigszon. Det är smutsigt och rörigt, stanken av urin och diverse andra obestämbara kroppsvätskor är påtaglig och i varje par ögon speglas oro, ångest och smärta.

Patienterna måste ha med sig egna lakan till sjukhuset vilket gör att många ligger i sina sängar direkt på den smutsiga plastmadrassen. Deras anhöriga sitter ofta på golvet nedanför sängen och runtomkring står ett tjugotal vita rockar och diskuterar, pekar och gestikulerar över huvudet på den sjuke. De flesta av dessa människor är fattiga, kommer från landsbygden och pratar inte många ord engelska. Ändå sker all kommunikation mellan personalen på detta språk. Vi i personalen bär dessutom munskydd då flera patienter har TBC på avdelningen. De sjuka och deras anhöriga erbjuds såklart inget sådant.

Vid ett tillfälle under ronden berättar överläkaren om en patients nyupptäckta cancerdiagnos för sina kandidater, utan att varken se eller tala till den ännu oinformerade patienten. En annan ung kille ligger och vrider sig av plågor i sin säng. Blicken är frånvarande och hela hans kroppsspråk skriker av lidande. Personalen försöker förgäves ta blodprov från handen på patienten genom att lyfta den och syna venerna i vad som känns som hundra år. Kandidaterna står runt omkring och tittar på. Vi står knappt ut med den obeskrivliga ineffektiviteten och är otroligt sugna på att kliva fram och påpeka att det självklart blir svårt att hitta ett bra kärl i en hand som befinner sig långt ovanför hjärthöjd. När personalen inte får något blod bestämmer de sig för att gå vidare med nästa aktivitet - sätta sond. Den centimetertjocka slangen åker fram och trycks helt utan förvarning upp i killens näsa. Han grips såklart av panik och slänger sig fäktandes omkring i sängen. Personalen suckar. Ingen bryr sig om att lägga en hand på pojkens axel eller säga något lugnande till honom. Ingen förklarar för honom vad det är som händer.

En annan patient har vätska i lungorna som behöver tappas ut. Läkarna kopplar ihop en vanlig PVK med en droppslang, som sedan tejpas ihop med en kateterpåse. Nålen körs in i patienten som skakar av ångest. Paniken lyser i hans ögon. Ingen bedövning används och någon vidare renlighet är det inte tal om. I Sverige skulle detta ingrepp göras helt sterilt av särskild personal på röntgen- eller operationsavdelning. I sängen bredvid ligger en man som enligt journalen inkommit med produktiv hosta. När läkaren undersöker honom konstateras dock vänstersidig svaghet, kraftig huvudvärk och sluddrande tal. Han ordinerar en CT-röntgen då han tror att patienten har fått stroke. Sedan vänder han sig till oss och säger på engelska att han inte tror att patienten kommer att ha råd med undersökningen som skulle kosta ungefär 450 kronor. Jag frågar vad som händer med patienten då, och får till svar att det inte finns någonting att göra. Utan en CT vet vi inte om det är en blödning eller en propp mannen har drabbats av. Vi kan inte behandla honom. ”Welcome to Africa”.

En stund senare går vi runt och försöker tyda läkemedelslistorna tillsammans med en manlig sjuksköterska när vi märker att ett gäng personal samlats runt en patientsäng. De gör hjärt- och lungräddning på patienten på ett sätt som inte stämmer överens med vad vi fått lära oss i Sverige. Runt omkring står personal och patienter och tittar på. Det dröjer inte särskilt lång stund förrän personalen ger upp. De täcker över patienten med en filt och skjutsar in sängen i ett avskilt rum. Några minuter senare när vi går förbi hör vi ett vrål av sorg från någon som precis förlorat en anhörig. Ingen i personalen höjer på ögonbrynen. Det här är vardagsmat för dem.

Jag kan inte sluta tänka på hur obeskrivligt orättvist det känns. Att den här vården är det absolut bästa som kan erbjudas dessa människor, medan den för mig känns totalt otänkbar. De ugandiska politikerna som sitter på maktpositionen att förändra sjukvården prioriterar inte området då de har råd att flyga utomlands till Europa eller andra afrikanska länder för sjukvård. Det är tur att vi har varandra och ett gäng andra kloka vänner här i huset där vi bor. Kvällarna spenderar vi tillsammans på verandan med att dricka te, äta ananas och prata om våra upplevelser.

Igår var vi ett gäng som gick ut och åt på vårt lokala stammishak ”Peoples choice”. Resten av kvällen spenderade vi dansandes till grym reggaemusik på ett irländskt uteställe. Det var sjukt kul! Kvällens djs var ett gäng ugandiska killar och en svensk tjej. Gissa om vi njöt när hon drog igång Syster sol i högtalarna!!

/Ida


LITE BILDER

Innergården på stora sjukhusbyggnaden där vår nuvarande praktik ligger. Där ligger folk och chillar hela dagarna.

 

Fruktmarknaden i Wandegeya där vi shoppar våran dagliga ananas på väg från sjukhuset

 
 
På väg till sjukhuset genom morgontrafiken
 
 
Kristin käkar chapati och bönor på Peoples choice innan gårdagens utgång!

Kontraster

1 Läs mer >>
I fredags drack vi öl med alla våra housemates på en lokal pub. Vi satt ute och det fanns inga lampor så vi såg knappt varandra, eller några andra av de som var där! Verkar som att lokalbefolkningen har ovanligt bra mörkerseende, är väl nåt en måste öva upp då det är så dålig belysning överallt efter det att solen gått ned.. Ni kan ju gissa hur det gick för Kri-dåligtmörkerseende-stin.. Såg iiingenting. Men hörde iaf vem jag pratade med, en får vare glad för det lille! :) 
 
Sen har vi firat Eid med en muslimsk släkt (iklädda hijab), promenerat i solnedgången, varit på festival och kikat på parader osv på Kampala City festival, samt käkat en torr "tårta" för att fira Ida och Aaron (housemate som också fyller år). Har inte så mycket att skriva mer än att det var en fin helg och att vi har kanske världens trevligaste lilla gäng som vi bor med, det blir som en liten familj och ni som känner mig och vet hur mkt jag älskar att vara på läger - ni anar nog att jag trivs ;) Idag började vi pracken på Cardiology/Pulmonary/Renal-ward.. Det får vi skriva om nån annan dag, nu är det dags för foton! 
 
Vi klädde oss, som vi blivit tillsagda; "propert" till firandet, såhär såg vi ut:
innan vi bytte om till snäppet proprare: 
 
Ida fick en Josef till "bordskompis" vid måltiden, han ville sitta väldigt nära :)
 
 

Alla barn var helt faschinerade av våra "platta" hår, och ville kamma, kamma,
och kamma.. Och fixa "frillor".. Det var kanske 15 barn som turades om att kamma 
våra hår när Hijaben åkt av. Ni kan klicka på bilderna så blir de stora.  
 
 
 
Vår klasskompis Mariella och några av de "äldre" flickorna.
 
 
Fantastisk utsikt på väg hem. Överallt är det som kullar, så utsikterna är ofta jättefina när en är ute och promenerar. Själva namnet Kampala kommer från "Akasozi ke'Empala" (som är Kigandi) och betyder "kullen för impalas" (impala = afrikansk antilop). 
  
En uppifrånbild, tagen en bit ifrån festivalområdet då vi, utmattade av myllret, till slut satte oss för en kaffe uppe på ett mysigt takhak :)
 
 
 
 
Klicka på bilderna för att förstora dem
Sofia, jag och den lille lille tårtan får avsluta. 
Det var allt för idag, nu ska jag ta en nap! <3 

en fin helg

0 Läs mer >>
Imorgon tänkte jag skriva om vår fantastiska helg, men innan dess
känner jag att jag måste dela med mig av denna "kulturkrock"... 
 
När vi kom hem i fredags hade våra housemates köpt dagstidningen.
Samma dagstidning som vi sett på vägen till sjukhuset och velat, men faktiskt inte vågat, köpa..
I denna tidning var ett helt uppslag, en insändare, skriven av Ugandas president, himself.
I artikeln skriver han om Ugandas framtid. Framförallt; om vad som ska hända med de
icke-heterosexuella i detta land. (Anledningen till att jag formulerar mig på detta sätt är för att
jag inte vill att bloggen ska poppa upp då en googlar på Uganda och det andra ordet för icke-hetero.) 
 

Jag känner inte att texten som jag fotat behöver kommenteras noggrannare, men jag kan

tillägga att hela 100% av de vi (inkl våra housemates och klasskompisar) hittills har pratat med,

har varit FÖR a n t i - g a y - lagen (kortfattat: fängelse för ejhetero-gärningar, fängelse om du ej

anger din ejhetero-granne inom 48h, livstid för upprepat ickehetero-beteende..)  och lika

många antyder att det "ju ändå inte finns några såna här” ... NÄ! 

 

Det var för mycket text för att palla fota allt men detta sammanfattar väl tonen presidenten använder rätt så bra.

Av uppenbarliga anledningar skriver vi nog inte mer om detta ämne.

      

 

#stavning #hjärnceller osv... 

Det blir ett betydligt gladare inlägg imorgon, jag lovar!

Godnatt / <3

Baksidan av det ugand...

0 Läs mer >>
Fredag eftermiddag och första praktikveckan är avklarad! Det har varit sjukt spännande dagar fyllda med intryck. Idag gick vi på avdelningen tillsammans med en skotsk kvinna som volontärarbetar där som någon slags dietist. Tillsammans med henne och de andra dietisterna, som även de är volontärer, gick vi igenom patienterna och hjälpte till att dela ut "plumpy nut", en speciell typ av jordnötskräm som barnen får äta när de ska börja övergå från flytande till fast föda. Top moment idag var när vi skulle göra ett så kallat "aptittest" på en liten bebis för att se om den klarade av att börja äta plumpy nut, varpå bebisen efter att ha ätit en tillräckligt stor portion brister ut i förtvivlad gråt och sträcker sig efter nötförpackningen när jag tar den ifrån mamman.

På något sätt känns det som att den här avdelningen är ganska tacksam att arbeta på. De dåliga barnen är så svaga i kropparna att de knappt orkar hålla sina små huvuden uppe. Känslan när man efter en tid får se dessa barns kinder växa, styrkan i de små kropparna återvända och något som vaknar till liv i deras blick måste vara häftig! Vi har inte varit på avdelningen tillräckligt länge för att uppleva det, men vi har sett nyinlagda patienter och sådana som varit där ett tag och börjat tillfriskna. Vilken skillnad! Det enda som återstår nu är HUR vi ska lyckas smussla med alla dessa underbara och sjukt söta barn hem till Sverige i december...

Här står Kristin och posar framför nutritionsavdelningen:


Sjukhusområdet ser verkligen inte ut som ett sjukhus utan liknar mer en by med både mindre hus och större byggnader, små kiosker, sopor i varje hörn och patienter med sina anhöriga som tvättar, sover, lagar mat och väntar på sin tur - överallt. Här är en del av sjukhusområdet vi går förbi på väg till praktiken, där ligger dagens tvätt på tork i solen varje dag. Området ligger på en kulle och i bakgrunden kan ni skymta utsikten över staden!


Denna fredag eftermiddag firade vi med att ta en varsin helkroppsmassage för typ 85 kronor styck. Känns farligt då vi går förbi den där salongen varje dag på väg hem från sjukhuset... Ikväll ska vi gå ut och äta grillspett tillsammans med några andra från huset där vi bor. Tills dess håller vi på att förbereda oss på vad tusan vi ska ha på oss imorgon! Våra svenska klasskompisars ugandiska vän har bjudit in oss till sin släkt för att fira att ramadan är över. Det vankas en hejdundrande festhögtid som går att likna vid muslimsk julafton. Vi ska ha finkläder på oss som måste täcka både ben och armar. Inte helt lätt när min enda hellångärmade tröja här är en lite väl använd fleecetröja. Kommer bli jättefint. Wish us luck!!

/Ida
 

Första praktikveckan:...

0 Läs mer >>
OBS det är Idas födelsedag, svensk tid en hel kvart till! GRATTIS!
Vi ska nog fira ordentligt i helgen då vi har diverse aktiviteter
inpanerade, bland annat Eid-firande och Kampala City Festival, hurra!
 

Vi har börjat prakken nu! Äntligen! Först ut är en avdelning som heter Mwanamugimu, det är avdelningen för malnutrinerade/undernärda barn. Igår, som var första dagen, blev vi genast inkastade i triagen och fick börja mäta och väga barn samt föra in alla fakta omsorgsfullt på två olika ställen och i en lista (oklart system) för hand, samt kategorisera malnutritionen och symtomen efter olika sifferscheman och system. Väldigt intressant och lärorikt! 

Den minsta vi vägde in igår var en 1,5månaders på 1,6kg.. Som en liten fågelunge. Vissa barn är redan så sjuka när de kommer in, att man vet att det är för sent för att kunna att rädda dem.. Det är nära till tårar ibland, och det är ganska skönt att vi har Luganda-lektioner om eftermiddagarna denna veckan, det känns som att det räcker gott och väl med halvdagar såhär i början av praktiken..

 

Annat vi har gjort på sjukhuset: 

- Gått vilse ungefär en gång om dagen,
- Vart med och rondat (tar ca 30 min per patient = en hinner inte så mkt annat..)
- Låtsas höra och förstå människor som pratar SJUKT tyst ("silent english" = vedertaget begrepp för att beskriva hur många pratar här av nån anledning).
- Chockats över diverse hygienbrister.. Ex: läkare hostar på hela sin hand, tar på (litet, litet) undernärt barn (i "iva"-rummet på avdelningen) halv sekund senare med samma hand (såklart inga handskar) och säger "this child has a problem with his/her lungs"...... (Det där hjälper säkert, gubbe lille, ville en säga till honom. Men det sa en inte.. hehe)
- Lärt oss om näringsersättning för olika sorters malnutritionsproblematik  

Sen har vi fått vika ihop såromläggningsmaterial och rulla små bollar av bomull för sårtvätt etc.. Just idag hände det inte så mycket men imorgon är det vaccinationsdag så då får vi säkert jobba lite igen :)   

 

Mulago är ett gratis sjukhus, dvs vården och maten är gratis, men om barnen behöver mediciner som inte finns (det finns endast ett basutbud och läkemedlen tar tydligen slut rätt ofta) får deras anhöriga hämta ut medicinerna som behövs, på nåt apotek. Alla undersökningar som kräver utrustning kostar också, tex röntgen osv.. 

Detsamma gäller såklart för de vuxna patienterna, nästan alla har en eller flera anhöriga som sover på golvet bredvid patientsängen och har hand om all omvårdnad såsom personlig hygien osv. Det finns alltså inga undersköterskor som i Sverige, utan all omvårdnad sköts av de anhöriga som, även de, får gratis mat på sjukhuset. Om dagarna sover många anhöriga utomhus på gräsmattorna mellan husen och de tvättar även lakanen och patientens kläder osv i små baljor bakom husen..  

 

Självklart fotar vi inga patienter på sjukhuset, så ni får hålla till godo med de foton vi kan snapa de korta stunder inga patienter är i närheten..  

 

Gullig och redo för prackeee!!
 
Välkomna in i triagen! (obs andningmask pga en öppen tbc på avdelningen)
 
Våg till vänster, väntbänk till höger.. På mornarna är det fullt med folk på bänken och kaos
överallt.
 
I personalkantinen. Andningsmask/hatt. Potato/tomato osv.

God natt från Uganda :)

Födelsedag och prakti...

1 Läs mer >>
(skrivet måndag 29/9)

Dagens blogginlägg var alltså tänkt att handla om vår första riktiga dag på praktiken. Så blev dock INTE fallet! När vi efter att ha hastat fram i den kaotiska morgontrafiken äntligen kom fram till sjukhuset, hade bytt om och gjort oss redo visade det sig att våra scheman inte var färdiga än. Vi blev hemskickade och beordrade att komma tillbaka imorgon istället. Welcome to Africa! Morgonens bedrift bestod stället i att vi lyckades få beröm av vår kontaktperson för att vi redan anammat den afrikanska kulturen genom att komma försent. Vi vill i alla fall gärna tro att det var beröm… Och till vårt försvar är sjukhusområdet enormt!!

Efter detta antiklimax tog jag och Kristin tillfället i akt och spenderade vår lediga dag på Owino market istället. Det är en jättestor marknad som består av långa, smala gångar fyllda med kläder, teknikprylar, skräp, frukt, kött, kryddor, leksaker, väskor och inte minst MÄNNISKOR - överallt! Hela området är täckt av plåttak vilket gav intrycket av att irra runt i mörka, underjordiska gångar omöjliga att hitta ut ur. Människor sträckte sig efter oss och ropade ”mzungo! sister!” för att få vår uppmärksamhet när vi gick förbi. Hektiskt men ROLIGT! Det känns som de flesta här accepterar ett nej till skillnad från försäljare i många andra länder vi besökt. Mindre kul var dock kvinnan som var två centimeter från att daska in ett gäng döda hönor i mig eller stanken från de stora, råa köttstycken som fanns att köpa för den som var sugen.

Det blev helt enkelt en intressant dag som avslutades med tre små barns lysande ögon när vi räckte dem våra halvtomma läskflaskor medan deras mamma låg och sov mitt på trottoaren några meter bort.

Förutom detta har vi spenderat helgen med att:
• dricka ugandisk öl på ett uteställe som heter Casablanca tillsammans med resten av Sverigeligan
• ”råka” gå in och sätta sig bland brudgummens anhöriga mitt i en bröllopsceremoni (Kristin!!)
• gå på universitetskörens söndagskonsert och lyssna på fantastisk körsång blandat med väldigt oklar teateruppvisning av ett gäng tonårskillar
• bli bjudna av vår kontaktperson på universitetet på en helt otrolig afrikansk dans- och musikshow på Ndere Cultural Centre med tillhörande ugandisk buffé.
 
 
 

Måndagsantiklimax

0 Läs mer >>
Ännu en ledig dag har spenderats med att strosa runt och försöka lära känna det fantastiska kaos som denna stad består av! Eftersom vi är ganska gröna när det gäller livet här so far, så fegade vi ur och tog inte med oss kamera då vi hört att stöldrisken på stadens marknader är STOR. Vi kom alltså inte hem med några bilder idag, men istället fick vi med oss X antal påsar fyllda med färska frukter som vi tänker spendera helgen med att trycka i oss.

Det känns lyxigt att vara ledig och turista loss så som vi gjort dessa dagar! På måndag börjar allvaret. Vi har önskat att få börja vår praktik på avdelningen för malnutrierade barn, vilket känns spännande! Veckan kommer dock att inledas med lite undervisning i det lokala språket luganda. Vår kontaktperson på sjukhuset har även bokat in oss på någon slags kurs i hur vi bör bete oss när vi är här. ”You will need it” sa hon. Och flinade.

Jahopp, tänkte vi. Lika bra att börja plugga på en gång! Därför har vi nu införskaffat lite litteratur som vi noga studerar på kvällarna. Svinbra bok.

 
Än så länge har vi lärt oss:
• Att inte vinka med fingrarna till någon som vi helst inte vill stanna och prata med. Det betyder nämligen ”kom hit”.
• Att inte påbörja ett samtal utan att först avverka standardfrasen ”Hello! How are you?”. Oavsett om det bara handlar om att fråga efter vägen eller be om priset på en kjol.
• Att om vi är intresserade av en speciell kille ABSOLUT INTE får tala om för honom att vi gillar honom. Lite oklart varför. Istället ska vi fånga en gräshoppa och ge till den lyckligt lottade, som då i sin tur förväntas köpa en klänning till oss. Tycker det låter som en rätt okej deal.
• Att det är okej att ställa sig framför folk i kön om avståndet mellan personerna anses vara stort nog. För mycket mellanrum är nämligen ”slöseri”.
• Att det är högst olämpligt att fråga en gravid kvinna när hon ska föda barn.
• Att inte titta folk i ögonen om vi inte vill förolämpa dem . SÅ. HIMLA. SVÅRT!
• Att det är någonting vi inte bör göra med vänster hand men som vi inte minns exakt vad det var nu igen…

Det blir nog bra det här.
 

Vett och etikett i Ug...

0 Läs mer >>
Torsdag 25/9. Äntligen har vi fått tummen ur och skaffat denna utlovade/efterlängtade/fantastiska blogg :) 
Idag har vi varit en stund på sjukhuset för att komplettera det sista i vår ansökan om etiskt tillstånd, och sen har vi promenerat i ungefär hundra år.. (varav hälften av tiden letandes efter en gata som vi insåg sen att vi redan var på.. hehe! Jajjja) Det är rena off-road-trekkingen att promenera här! Trottoarer är sällsynta och de som väl finns är fulla av enorma hål (alltså typ 1x1 m och minst en meter djupa, med diverse metallstänger etc som sticker ut, likamed DÖDEN om en skulle trilla ner i ett) annars är det mest lutande mark bredvid vägen som består av röd sand/gräs/random stenar. Ska fota någon dag så får ni se. 
 
Annat vi gjorde under vår heldagspromenad var att dricka kaffe, käka mat, svettas ihjäl, svepa in stämningar och dofter, halvdö av barnlängtan pga underbara ungar överallt som säger Hellooo.. OCH! Förvånats över hur otroligt respektfullt Ugandiska män beter sig. Många hälsar och frågar hur en mår, vad en heter etc, om en vill åka med i taxin osv, men det är INTE omöjligt (som i många andra länder...) att säga "Nejtack, vi vill gå" och till och med få ett "Oh ok, have a nice day!" till svar. Hallelujah moment då vi insåg hur lätt en "skakar av sig" oönskad attention. Mamma, pappa, ni kan vara lugna! Ingen har ens petat på oss, annat än för att ta i hand och hälsa. Det känns fint och tryggt. 
 
Här kommer lite bilder från promenaden: 
 
 
Detta lila hus vill jag ha. Tack på förhand. Lila + lila = pure awesomeness.
 
Det var en väldigt fin promenad och vi känner att vi har orienterat oss lite till i denna underbara stad. Vi bor på gångavstånd till allt vi behöver och huset vi bor i börjar redan kännas som hem.
 
Hejdå, for now!
<3 / K
 
 
PS. Vi snubblade även in på en fantastisk liten affär som det satt kvinnor utanför och handvirkade mattor, vi var helt begeistrade och när vi pratade med butiksbiträdet visade det sig att de även har en affär i stockholm! Var helt fantastiska kläder och mattor, och vi bestämde oss där och då för att, om det finns plats i väskorna så blir det nog en liten shoppingrunda där strax innan hemfärd. (Skriver detta delvis för att vi ska komma ihåg detta själv, känns som att mycket kan komma i vägen dessa månader..) de har även en hemsida! http://www.kampalafair.com/  

Första inlägget! Dag ...