kampalaeskapader.blogg.se

Förra helgen hittade vi ÄNTLIGEN den omtalade indiska restaurangen och puben Club 5 här på campus. Alla våra house mates har pratat om detta ställe typ dagligen sedan vi kom hit, men vi har aldrig lyckats fatta vad som menas med den där ”häcken vi ska gå igenom” för att ta oss dit. Nu kan vi checka av den biten på to-do-listan!

Dagen därpå tog vi oss till ”old taxi park” här i Kampala för att hitta en så kallad matatu, en sorts taxibuss, som kunde ta oss till grannstaden Entebbe. Taxiparken är ett fullständigt KAOS, vi stod på en höjd ovanför och såg ut över myllret av exakt likadana bilar som trängdes huller om buller utan några som helst skyltar och hade inte så lite svårt att begripa hur det här bussystemet faktiskt fungerade. Men vi tog ett varsitt djupt andetag och begav oss in i virrvarret, chaufförerna pekade och gestikulerade mot den del av parken dit vi skulle för att komma till Entebbe. Och mycket riktigt – fram kom vi! Entebbe är en liten stad inte så långt från Kampala, fint beläget precis bredvid Victoriasjön. Vi längtade efter natur, lugn och välbehövlig paus från avgaser!! Vi fick erfara detta och liiiiite mer:

• Har konstaterat att ugandier INTE förstår sig på kartor, men att de helst inte vill erkänna detta utan svarar väääääldigt svävande på frågan om de kan visa på kartan var vi är.
• I princip blivit friade till av en väldigt extrovert man på en restaurang
• Promenerat på mysiga vägar och tittat på människor
• Haft världens största insekt/kackerlacksliknande monster krypandes på kroppen (IDA, och JA! Jag behöll lugnet)
• Blivit väskryckt och förlorat diverse ägodelar som låg i den, typ iPhone (också IDA. Dock oklart om jag behöll lugnet…)
• Ätit en väldigt mysig lunch på stranden vid Victoriasjön

Denna veckan har vi praktiserat på psykiatrin. Mer om detta i ett annat inlägg. I onsdags tog vi dock en paus från den vanliga praktiken och begav oss till Namuwongo, ett av de fattigaste områdena i Kampala. Vi besökte en HIV-klinik där som stöds av organisationen ”Keep a Child Alive”, grundad av Alicia Keys (se www.keepachildalive.org). 98 % av patienterna på denna Alive Clinic är HIV-patienter men arbetet som bedrivs påminner lite om en vårdcentral dit människorna även kommer med alla möjliga besvär som hosta, feber osv. De jobbar även med socialt stöd på olika sätt. Vi fick exempelvis under förmiddagen hjälpa till att dela ut bönor, ris, socker, olja och vattenrengöring – något som görs en gång i månaden till de fattigaste familjerna. Det var ett ganska tungt arbete att bära säckarna med mat och vi blev såklart extra stärkta när Anders, den enda killen i sällskapet, fick höra x antal gånger att ”we are so lucky to have such a strong man here today” medan vi tjejer knappt fick ett tack…

Jajamen, här sliter vi systrar!

Medan doktor Anders chillar lite, väger upp en och annan påse med socker och tar emot beröm:

 

 

 

Och detta är bara hälften...

 

 

 

Vi fick också sitta med läkaren på några patientmöten, besöka det lilla laboratoriet där provsvar analyseras samt hjälpa till på den farmakologiska avdelningen. Jag fick assisterna en apotekare genom att ropa upp patienterna i en lucka, förse de med läkemedel för tre månader framöver och se till så att de hade koll på hur de skulle ta sina mediciner. Jag skulle nog vilja påstå att det inte gick så bra. Diverse språkförbistringar gjorde det hela lite komplicerat och Elin som satt bredvid och sorterade tabletter i påsar fnissade gott åt mina tappra försök att kunna tyda bokstäverna i journalerna och sedan uttala patienternas namn högt och tydligt genom luckan…

 

 

Välförtjänt ananaspaus på gatan!

 

 

På kliniken finns även några patientsalar som vid behov används när någon anses behöva läggas in för vård. Riktigt lyxigt!

 

 

Det var en spännande dag och väldigt roligt att se en så pass välordnad organisation här i Uganda. Kanske inte med svenska mått mätt, men i jämförelse med Mulago hospital var detta rena lyxkliniken. Journaler i datorn, välordnade pappersjournaler som inte höll på att falla samman, någorlunda rena lokaler och trevlig personal. Dock väääldigt mycket att göra, speciellt de dagar då maten delas ut eftersom alla patienterna passar på att besöka läkaren samt hämta ut sina läkemedel då. Nog för att ugandierna äter lunch väldigt sent i jämförelse med oss svenskar, men när vi åkte hem och den ansvariga doktorn gick på lunch kl 15.30 måste nog till och med han ha tyckt att det var lite väl i senaste laget...

 

Ida