kampalaeskapader.blogg.se

Idag var vi och "firade" Ugandan Independence Day. Presidenten hade tal, och likaså Kenyas, Sydsudans, Tanzanias presidenter som är här på besök. Det var massvis med militärer som marscherade på ett enormt fält och under talen stod de uppradade mitt i solen, oklart i hur många timmar, men många.. Vissa av dem svimmade/trillade ihop varpå de bars ut på bårar. Det var hur mycket folk som helst och massvis med poliser med sina enorma vapen som vaktade hela området. Vi gick dit endast för att vi var nyfikna på vad som händer i Kampala på Independence day, det händer ju bara en gång om året. Landet fyller 52 år idag. 

 

När vi kämpat oss in på området (genom säkerhetskontrollen som var ytterst oklar och ickesäker.. men de spritade iaf våra händer!) blev vi plötsligt ofrivilligt runteskorterade av en man som hävdade sig jobba tillsammans med presidenten. Han ville visa firandet för oss "mzungos" och tog oss förbi vakter och avspärrningar (obs hela tiden FRAMFÖR alla andra som stod och ville se..).. Han insisterade även på att vi skulle sitta på några platser där det uppenbarligen redan satt några (var väskor på stolarna).. Det kändes hemskt, vi skämdes. Nån snubbe sa halvt på skoj halvt allvarligt att "you come to celebrate but you colonized our country".  Har nog aldrig känt mig så obekväm!

 En bakom oss i publiken skickade oss en pappersflagga att vifta med, som vi upptäckte efter en stund att han skrivit på, och frågat om våra emailadresser så att vi kunde bli kompisar. När vi inte skickade tillbaka den skickade han en till som det stod "please, reply" på.. Han frågade Sofia senare varför vi inte hade svarat och frågade om han kunde få hennes nummer så att han kunde ringa oss och hänga med oss (vi hade inte bytt ett ord med människan..). Det var långt ifrån första gången folk närmat sig pga vår hudfärg.

 

Ständigt hälsar folk på oss, söker ögonkontakt, frågar hur vi mår, säger "you're welcome!" (får gåshud av trevligheten! tänk om vi kunde välkomna nyanlända på samma sätt i sverige!?) och då och då springer små barn fram och kramar våra ben, medans tonåringarna av nån anledning hugger tag i våra armar, det är som att de måste känna på vår hud av nån anledning.. Iförrigår när vi var och käkade på ett lokalt hak sa servitrisen "I wish I had friends like you guys" varpå vi kände att allt blev väldigt stelt. Vad svarar en på sånt? Jaha okej ja men då blir vi väl kompisar då, eftersom du uppenbarligen vill ha vita kompisar.. Kompisar till Shafiq hade sagt att de inte vet om de kan umgås med honom längre, då han skaffat "mzungo"-kompisar = blivit för "stor" för dem... En liten flicka sa "you're very smart" när vi promenerade från eid-firandet förra helgen. Shafiqs syster förklarade att många ugandier tror att de måste ge komplimanger till mzungos, förstod inte riktigt varför..  

 

Det är mycket känslor att bearbeta och mycket att ta in. Inte konstigt att sömnbehovet ökat markant de senaste veckorna, och det finns nog fler anledningar än malaria-pillrena till att drömmarna är så livliga att en är helt slut när en vaknar.. Det är mycket, men det är bra. Det är fint. Tänk vad lyckligt lottade vi är som får uppleva så många aspekter av ett land, medans vi pluggar. Jag är SÅ lycklig över att jag är här. Just nu. Att jag får vara, uppleva, utvecklas och njuta av allt som händer här, en resa som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Vi hörs snart igen! 

 

Sofia smygfotade på ett icke-charmigt avstånd. (#Sneakygal2014)